Vietnam, en sammanfattning

Börjar med att be om ursäkt för den rent ut sagt förjävligt dåliga uppdateringen. Vad har det gått? 3 veckor? Minst. Fy skam på oss, men å andra sidan har vi haft fullt upp att njuta av tillvaron så blogguppdate har legat sist på prioriteringslistan.

Den 6e mars anlände vi, lagom utmattade till Hanoi. 5 timmar ++++ 24 ytterliggare timmar på buss (UTAN toalett!?!?) med en, vad det kändes som, döende Alice med sig checkade vi in på första bästa boende tillsammans med ett par schyssta göteborgare som vi lärt känna på bussen.
Alice, med sin förfärliga brännskada på axeln och outhärliga halsont & ömmande kropp var i detta läget så svag, rädd och hade så ont att vi åkte med bumms in till sjukhus. Väl där fick vi genast besöka doktorn men det var ju inte bättre att han inte kunde särskilt bra engelska? Jag fick teckenspråka mig fram och uttnyttja det lilla ordförråd jag besitter och i slutändan fick vi trots allt förstått vad som plågat lilla Alice. Ett blodprov, 2 timmar och en omplåstring senare kunde de fastställa att det var 2 infektioner; en i halsen, en i brännsåret. Antibiotika, bandage, nässpray, munskölj, sårtvätt, smärtstillande osv skrevs ut och 5 miljoner dong senare kunde vi åka hem lugna.

Med tanke på hur drogad Alice var av alla piller blev hon snabbt bättre. Vi spenderade två dagar i Hanoi, åt fantastisk mat, åkte bak på moppar och strosade mest runt i de fina gatorna, gick på caféer och besökte ett muséum. Vi kom att gilla Hanoi rejält trots det svalare vädret (se: 20-26 grader) och det var en skön paus från hettan.

Nästa destination blev en liten stad söderut som heter Hoi An. Där bodde vi billigt fast lyxigt. Fräscht, eget badkar, egna sängar, pool, handdukar och wifi för nästan inga pengar. Score! I övrigt var Hoi An en jättemysig, lite och charmig stad som påminner om (som Alle så gott beskrev det) en blandning av gamla väster, med sina små och färgglada gamla hus, och de asiatiska gränderna på Tivoli i Köpenhamn med en massa tyg-rislampor i olika färger i varje vindruta, fina små körsbärs/blomm-träd och asiatiska tecken ovanför husen. Resulat? 6 rislampor vardera fick hänga med i bagaget. Vi är SÅ nöjda med de köpen. En annan kul grej vi gjorde var att gå på matlagningskurs så förälder och morförälder, när vi kommer hem bjuds det på puligt vitnamesiskt.

En nattbuss och två dagar senare var vi i Nah Trang. Lätt beskrivet var det typ Vietnams version av Miami. Lång strand, höghus och massa fest. Mindre festande för vår del då alice fortfarande knarkade antibiotika så vi bestämde oss för att ta dykarcertifikat. Jag är såååå glad att Alle tjatade och tvingade mig till doktorn för att få godkänt att dyka! Det är bland det häftigaste man kan göra.
Dykdagarna började tidigt. Vi gick upp vid 7. Åt en lätt frukost bestående av flingor och mjölk, tog moppen till dykskolan, minibuss med the crew till hamnen och en 45 min båttur. Efter en genomgång av vad man ska göra och en kort lektion i vattnet så bestod dagarna av två dyk innan man for inland igen och åt lunch tillsammans på en restaurang. Vår instruktör hette Kim och var vietnamesiska. Hon var en sådan där typisk vietnames med hett temperament, stark vilja men med humorn i högsa hugg. Med henne hade vi kul. Resten av besättningen bestod av en lite töntig men oerhört snäll britt och två fransmän som rökte som skorstenar. Vår lilla familj, i tre dagar.

På vårt hotell var de också himla familjära och snälla. De hjälpte oss med minsta lilla och tog så väl hand om oss. Föreståndaren var dessutom en kopia av peter griffin.

Vi var inte redo att lämna fina Nah Trang och ville egentligen åka till ännu ett ställe innan Saigon men tiden rann ut så Saigon fick det bli. Där mötte vi upp Emma, Sofia, Emelie och Ellie. Trääävligt varte!
Saigon är dö hektiskt och helt galet med alla sina moppar som far i gatorna. Värre blir det eftersom de rycker av folks väskor i förbi farten. Detta hände en av våra vänner Emelie som släpades med 20 meter längs gatan innan hon han inse vad som skedde och släppte taget. Helt galet. Hon klarade sig med några skrapsår men förstå chocken!! Efter att ha hört den historien höll vi hårt i väskorna!
Stället vi bodde på inkluderade frulle varje morgon samt en lätt kvällsmåltid så vi sparade lite cash på det.
Förutom det vanliga strosandet längs i gatorna, gott käk och en ny kamera till alice besökte vi Krigsmuseet - sjukt värt och väldigt intressant!!, cuchi tunnlarna och mekongdeltat.
På kvällarna gick man ut på gatan, klämde ihop sig på några små små plaststolar och drack öl utanför en liten supermarket tillsammans med många andra. Inom loppet av 2 öl hade man slagits ihop och lärt känna minst sju nya ansikten. Hur kul!? :)

I det stora hela ÄLSKADE vi Vietnam. Det är ett land med sjukt mycket att se och göra, vacker natur, intressant och vänligt folk, fruktansvärd men otroligt intressant historia och gudomlig mat! Vi hann på två veckor inte göra hälften av vad vi ville men är ändå väldigt nöjda med allt vi fått se och göra. Vietnam kommer vi tillbaka till.

Ta't lungt. Vi lever!

Mannen

God morgon från andra sidan jordklotet!

Vår nuvarande status är att vi befinner oss i ett av världens fattigaste länder och har till och med brutit upp med vår gamla liga. Nu kommer jag och alle köra lite duo ett tag framöver.
Staden vi hänger i heter Vang Vieng och är mest känt för sin så kallade "tubing". Tubing innebär att åka runt på ett stort luftdäck i en flod mellan olika barer, dricka billiga buckets, bli smyckad med armband och rent allmänt festa med härlgt häng. Men var lugna päron; för det första har vi stenkoll på varandra och håller hårt om våra drycker och för det andra har staden mer att erbjuda en bara fest. Idag ska vi till exempel åka till en blå lagun och om nån dag kanske jag testar på trekking eller så klättrar vi båda två. Det är fantastiskt vacker här. Flodarna omringas av höga berg täckta av djungel och det bästa med det hela är att det knappt ska finnas någon malaria för tillfället. Ett plus i kanten får även restaurangerna här i VV som nästan alla erbjuder god och billig frulle, på en terass med kuddar framför vänner (serien) - ODUBBAT dessutom. Mmh...

Mina myggbett som i flera veckor varit infekterade är nu så när som läkta. Jag har avslutat min antibiotika kur men några små skorpor är kvar så jag ska fortfarande ta hand om dem och håller de under uppsikt. Vad det gäller Alice så har hon fortfarande klarat sig på myggfronten men istället skaffat sig ett brännmärke på framsidan av axeln. Hon råkade stöta i en brinnande påle och brände sig ganska rejält. Med detsamma kom en patrull människor springandes med en stor ispåse och där fick hon sitta ett tag och svalka såret medan hennes arm blev rejält ompysslad. Nu har vi varit på ett apotek och investerat i diverse krämer, sårtvätt och bandage så snart är vi bägge två fria från öppna sår vill jag lova.

Som sagt, idag ska vi bada i blue lagoon och vila från tubingen. Imorgon är vi antagligen på det igen och när vi känner oss färdiga här bär det av till Vietnam!

På kärt återseende
/julia

1 mars 2012
Efter tio timmar på en svettig/iskall nattbuss är man ganska trött och seg, speciellt om man har suttit och ploppat i sig massor av åksjuketabletter där biverkningarna är bl.a dåsighet och märkbar trötthet. Tråkiga grejer att komma fram till då är t.ex en busshållplats som ligger mitt ute i tjotahejti där ingen pratar engelska och de enda som ska dit vi ska, är just jag och julia. Tråkiga saker är också när bussarbetarna har släppt av ens bagage på ett annat ställe än där man är. Andra tråkiga saker är att efter en lång högljud konversation/övertalande på svenska/engelska/laotiska åka en tucktuck med hönor, gamlingar där konstiga saker växer ut ur pannan, spädbarn samt trotsiga män, på en grusväg i, wait for it, 5 timmar. Vad hände med vipbussen vi blev lovade?

Annars kan man ju se det som att det är jätteskönt och kul att våra väskor kom med, att hälsan är i behåll, att vi inte behövde betala extra för alla dessa märkliga småtransporter samt att vi snart, förhoppningsvis, kommer fram dit vi vill. Närmare bestämt Viang vieng.

Julia ligger förtillfället och sover som en stock på detta märkliga motorfordons golv. Hitentills har hon sovit mot en metallpåle med både öppen mun och halvt öppna ögon. Detta var en fröjd att se. Speciellt när man inte har något annat att underhålla sig med.

Det var väl det mesta för idag då. Nu ska jag fortsätta på jakten efter den perfekta sittställningen och hålla alla tummar för att vi snart når vår slutdestination.

Då säger vi så.

Hej folket!

(har inte orkat läsa igenom och rätta inlägget så jag ber om ursäkt för särsvenskan).

Sen ni hörde från oss senast har vi befunnit oss i Kampot, en liten och mysig kambodjansk stad, samt i Sihanoukville, en större stad vid kusten med betydligt fler turister. Det känns som att man har fått uppleva och sett lite av allt här i Kambodja nu. Både storstäder, mindre städer och öar. Vi har även sett små byar och landsbygden. Naturen och omgivningar har skådats under våra långa bussturer igenom landet. Det är verkligen ett fascinerande land. Trots korruption och plågsam historia i bagaget så är befolkningen välkomnande och trevlig.

Under vår vistelse i Phnom Phen besökte vi Toul Sleng museet (som under Pol Pots styre var föredetta S-21 fängelset) där oskyldiga människor fängslades och torterades. Folk som kunde tala fler språk än Khmer, var utbildade eller som rent generellt var kunniga inom ett visst område blev offer och anklagades för brott som de aldrig begått. Ofta blev tortyren för mycket så tillslut erkände många trots att de var oskyldiga och då dömdes de istället till avrättning. Fler än 20 000 människor dog på S-21 fängelset och det var väldigt gripande och intressant att vara där. Efter fängelset åka vi med vår lilla tuctuc chaffis till killing fields. Dit fördes oskyldiga som ansågs hotfulla för Pol Pots regim för att avrättas en efter en. I området gick vi runt med hörlurar och lyssnade på hemska berättelser om killing fields och ur marken stack fortfarande kläder från offren upp. Ofattbart att allt detta skedde för mindre än 40 år sedan och än mer ofattbart att 4 av de högst uppsatta ledarna inte är dömda för något brott ännu.

I Kampott drabbades vi av lite otur igen. Dag ett blev Irma biten av hund var tvungen att besöka läkare för att få antibiotika och sputa. Samma dag började det även ösregna så det blev inte många knop gjorda. Eller jo, en tysk som till en början verkade trevlig klängde sig fast vid oss och visade sig sen vara ganska knepig. Dag två besökte vi grottor som vi klättrade igenom och vi fick även se delar av landsbygden och många människor i Kambodja bor. Dag tre hyrde vi cyklar och åkte runt i den lilla staden samt gick på marknad.

Sihanoukville erbjöd fina stränder, turkost hav, fest och lite ö-besök vilket vi alla tyckte var behövligt innan Laos och Vietnam som är våra nästa destinationer.

Just nu befinner vi oss i huvudstaden Phnom Phen igen för att kunna åka vidare till Laos samt fixa visum dit! Visumet tar ca 24 timmar att få så det fick bli en "fixar dag" då vi passar på att shoppa på oss och skicka hem lite onödigheter och presenter.

I morgon bitti tar vi första bussen till Laos. Där ska vi också möta upp Måns och Olle som ni kanske minns att vi nämnde när vi var på Ko Tao?!

Hoppas ni äter många semlor och att solen skiner lite även hos er. Här har det börjat bli tokvarmt.

Massa kärlek,
JULL & ALL

Hej nära och kära!
Nu tänker jag ägna ett inlägg åt att summera riskerna med att resa runt i Sydostasien. Trots otroliga upplevelser, vackert klimat och fantastisk bemötande så har vi nu börjat samla anledningar till att få gnälla och klaga. Vi börjar med mitt liv:
På en månad har jag blivit av med ipod, kamera, iphone, mobil, smycken, bankkort samt 1500 sek.
Julias liv består av sönderkliade mytgbett som blöder konstant en förlust på ett bankkort där någon har tagit ut 3500 spänn. Julia jörnfalks liv har drabbats av infekterade myggbett som har spridit en infektion i hela benet och hon går på antibioika. Irma har äntligen kommit över matförgiftningen och blev nyss attackerad av en hund och har ett stort bett på höger axel.

Men vet ni vad, vi har det fortfarande underbart och är såhär glada.