1 mars 2012
Efter tio timmar på en svettig/iskall nattbuss är man ganska trött och seg, speciellt om man har suttit och ploppat i sig massor av åksjuketabletter där biverkningarna är bl.a dåsighet och märkbar trötthet. Tråkiga grejer att komma fram till då är t.ex en busshållplats som ligger mitt ute i tjotahejti där ingen pratar engelska och de enda som ska dit vi ska, är just jag och julia. Tråkiga saker är också när bussarbetarna har släppt av ens bagage på ett annat ställe än där man är. Andra tråkiga saker är att efter en lång högljud konversation/övertalande på svenska/engelska/laotiska åka en tucktuck med hönor, gamlingar där konstiga saker växer ut ur pannan, spädbarn samt trotsiga män, på en grusväg i, wait for it, 5 timmar. Vad hände med vipbussen vi blev lovade?

Annars kan man ju se det som att det är jätteskönt och kul att våra väskor kom med, att hälsan är i behåll, att vi inte behövde betala extra för alla dessa märkliga småtransporter samt att vi snart, förhoppningsvis, kommer fram dit vi vill. Närmare bestämt Viang vieng.

Julia ligger förtillfället och sover som en stock på detta märkliga motorfordons golv. Hitentills har hon sovit mot en metallpåle med både öppen mun och halvt öppna ögon. Detta var en fröjd att se. Speciellt när man inte har något annat att underhålla sig med.

Det var väl det mesta för idag då. Nu ska jag fortsätta på jakten efter den perfekta sittställningen och hålla alla tummar för att vi snart når vår slutdestination.

Då säger vi så.

Hej folket!

(har inte orkat läsa igenom och rätta inlägget så jag ber om ursäkt för särsvenskan).

Sen ni hörde från oss senast har vi befunnit oss i Kampot, en liten och mysig kambodjansk stad, samt i Sihanoukville, en större stad vid kusten med betydligt fler turister. Det känns som att man har fått uppleva och sett lite av allt här i Kambodja nu. Både storstäder, mindre städer och öar. Vi har även sett små byar och landsbygden. Naturen och omgivningar har skådats under våra långa bussturer igenom landet. Det är verkligen ett fascinerande land. Trots korruption och plågsam historia i bagaget så är befolkningen välkomnande och trevlig.

Under vår vistelse i Phnom Phen besökte vi Toul Sleng museet (som under Pol Pots styre var föredetta S-21 fängelset) där oskyldiga människor fängslades och torterades. Folk som kunde tala fler språk än Khmer, var utbildade eller som rent generellt var kunniga inom ett visst område blev offer och anklagades för brott som de aldrig begått. Ofta blev tortyren för mycket så tillslut erkände många trots att de var oskyldiga och då dömdes de istället till avrättning. Fler än 20 000 människor dog på S-21 fängelset och det var väldigt gripande och intressant att vara där. Efter fängelset åka vi med vår lilla tuctuc chaffis till killing fields. Dit fördes oskyldiga som ansågs hotfulla för Pol Pots regim för att avrättas en efter en. I området gick vi runt med hörlurar och lyssnade på hemska berättelser om killing fields och ur marken stack fortfarande kläder från offren upp. Ofattbart att allt detta skedde för mindre än 40 år sedan och än mer ofattbart att 4 av de högst uppsatta ledarna inte är dömda för något brott ännu.

I Kampott drabbades vi av lite otur igen. Dag ett blev Irma biten av hund var tvungen att besöka läkare för att få antibiotika och sputa. Samma dag började det även ösregna så det blev inte många knop gjorda. Eller jo, en tysk som till en början verkade trevlig klängde sig fast vid oss och visade sig sen vara ganska knepig. Dag två besökte vi grottor som vi klättrade igenom och vi fick även se delar av landsbygden och många människor i Kambodja bor. Dag tre hyrde vi cyklar och åkte runt i den lilla staden samt gick på marknad.

Sihanoukville erbjöd fina stränder, turkost hav, fest och lite ö-besök vilket vi alla tyckte var behövligt innan Laos och Vietnam som är våra nästa destinationer.

Just nu befinner vi oss i huvudstaden Phnom Phen igen för att kunna åka vidare till Laos samt fixa visum dit! Visumet tar ca 24 timmar att få så det fick bli en "fixar dag" då vi passar på att shoppa på oss och skicka hem lite onödigheter och presenter.

I morgon bitti tar vi första bussen till Laos. Där ska vi också möta upp Måns och Olle som ni kanske minns att vi nämnde när vi var på Ko Tao?!

Hoppas ni äter många semlor och att solen skiner lite även hos er. Här har det börjat bli tokvarmt.

Massa kärlek,
JULL & ALL

Hej nära och kära!
Nu tänker jag ägna ett inlägg åt att summera riskerna med att resa runt i Sydostasien. Trots otroliga upplevelser, vackert klimat och fantastisk bemötande så har vi nu börjat samla anledningar till att få gnälla och klaga. Vi börjar med mitt liv:
På en månad har jag blivit av med ipod, kamera, iphone, mobil, smycken, bankkort samt 1500 sek.
Julias liv består av sönderkliade mytgbett som blöder konstant en förlust på ett bankkort där någon har tagit ut 3500 spänn. Julia jörnfalks liv har drabbats av infekterade myggbett som har spridit en infektion i hela benet och hon går på antibioika. Irma har äntligen kommit över matförgiftningen och blev nyss attackerad av en hund och har ett stort bett på höger axel.

Men vet ni vad, vi har det fortfarande underbart och är såhär glada.

Får inleda med att be om ursäkt för vår dåliga uppdatering... Vi har faktiskt haft wifi-tillgång i princip överallt, så det är ingen ursäkt. Vi (eller jag) har helt enkelt inte orkat. Men nu drar jag tummen ur röven och sätter igång, så bered er på ännu ett långt inlägg.

Sedan en vecka tillbaka har vi befunnit oss i detta underbara uland, vid namn Kambodja. Folket här kallas för Khmer och är ett folkslag som, genom åren, har varit med om oerhört fruktansvärda händelser. Det är bland annat detta som får oss att imponeras över hur de trots detta är så otroligt vänliga och givmilda. Inte bara gentemot varandra utan även mot oss turister. Visst, vi har stött på en och annan sur och vresig tuctuc chaffis men överlag är människorna här hjälpsamma och tacksamma.

Nu skruvar jag dock tillbaka tiden några dygn och varnar för detaljerade beskrivningar.
Från Samui tog vi färja över till Surut thani och därifrån transporterades vi till ett ställe som vi skulle spendera 3 timmar på att vänta på nästa buss - nattbussen till Bangkok. Det komiska här är att man bara dumpas mitt ute i ingenstans och att thailändarna inte kan passa en tid för att rädda sitt liv, så man sitter mest och hoppas på det bästa. Allt gick enligt planerna och tillslut satt vi i en bekväm buss med lite för väl fungerande A/C ombord. Redan innan vi steg på hade vi förberett oss genom att ha våra viktigaste föremål, se; pass, pengar och telefon, intill kroppen. Dock hade jag och Alice glömt att våra plastkort, även kallade kreditkort, också var utav värde och trots att vi höll ett halvt öga öppet (kändes det som) på våra väskor framför oss, även när vi sov, så väcktes jag när vi var framme kl halv 6 på morgonen och hade min lilla konken i gången, istället för framför mig. Fylld av en stark känsla av obehag rotade jag igenom ryggsäcken och insåg att varken kontanter, nordea bankkortet eller kameran var stulen men att mitt icabankkort var borta. En halvtimme senare var jag försäkrad att den inte heller fanns i resten av min packning och ringde och spärrade kortet - dock 20 min för sent då de inom den tiden hade lyckats ta ut ca 3500 kr. Senare under dagen märkte Alice att även hennes bankkort var borta. Trist som fasiken, men det är sånt som händer och vi har lärt av våra misstag. Vi tog oss oavsett genom den Kambodjiska gränsen utan att bli offer för knarksmuggling och i det stora hela välbehållna.

Siem Reap bjöd på mysig stämning, marknader och ännu billigare käk än i Thailandet. En kväll testade vi på att få massage av blinda och det mina vänner var en skum och smärtsam (jag tyckte att de tryckte lite för hårt) upplevelse. Dock gjorde det såklart gott både för oss, och för de blinda!
Annat häftigt var när vi besökte templena i Angkor. Hyrde oss en liten tuctuc som tog oss runt i det fantastiska området och i timtal strosade vi runt och fascinerades över några av världens största religiösa monument. Bättre än så kan jag nog inte beskriva så jag låter bilderna tala för sig själv.
Vad mer? Krokodilkött är skit gott men ormkött är ganska senigt. Att planka in på ett lyxhotells pool kan vi även varmt rekommendera! Aldrig har ett dopp känts så välbehövligt som efter att ha vandrat runt i en stad i 33 graders värme.

När vi kände oss hyfsat färdiga med Siem Reap förflyttade vi oss via den mest kaotiska bussresan vi någonsin varit med om till dit vi nu befinner oss: Phnom Phen, Kambodjas huvudstad.
Redan första natten föll Irma i magsjuka och därför utforskade jag, Alice och Julia staden på egen hand dag1. Provade på att äta råa vårullar och vårullar med grisöron. Dag två var alla fyra med på kartan igen så då traskade vi mest runt i den enorma ryska marknadens gångar och kom hem med kassar fulla av fynd. Tyvärr ville Irmas kropp inte riktigt bli frisk än så vi fick flytta fram våra planerade besök till s-21 fängelset och killing fields till i morgon.. Dagen som passerat har bl.a. i stället bjudit på trevligt sällskap från en gammal amerikanare. Han ville skåla för alla hjärtans dag och bjöd på två flaskor rött som delades på oss alla emellan medan han berättade om sin välgörenhetsverksamhet här nere. Gött häng helt enkelt. Jag och Alice har även lyxat till det med att äta vår första och sååååå goda pastarätt på ett litet italienskt ställe så nu är vi mätta och belåtna. Annat att nämna om Phnom Phen är att trafiken här är totaaalt vrickad. Finns inget system för någonting. Det är bara att tuta å köra, eller som vi gör - går rakt ut i vägen och hoppas att trafiken anpassar sig. Annars kan man ju glömma att man kommer över, över huvud taget.
Tiggande är också lite tufft att deala med. Särskilt när det är små små söta barn som gör det.

Nu orkar jag inte skriva mer. Ni har säkert förstått att allt är kanon och att vi njuter av vår tillvaro. Imorgon ska vi som sagt gräva ner oss ordentligt i Kambodjas historia.

Pussar och kramar och glad alla hjärtans dag på er!
/ Julia

God dag töser och pågar!

Efter att ha legat på playan, tagit långa dopp i det turkosa havet och cruisat runt med mopparna på varenda liten kvadratmeter på koh samui har vi nu tagit oss i kragen och påbörjat vår resa ut ur tusistparadiset thailand. I detta land har vi lärt oss mycket. Bland annat att solen vinner trots att man kontrar med solskyddsfaktor 50, att is är billgare att köpa än att göra själv, att thailändare är urusla på både matte och engelska samt att det är fullt kapabelt till att ha diarre 10 dagar i rad utan att man dör. Sistnämnda lärdom är våra nuvarande resekompanjoner ett livs levande bevis på.

Just nu sitter vi på en stor lyxfärja (ingen aning hur det gick till) och är snart i hamn på koh pangan. Känt för fin natur och full moon party där turister käkar svampar som om det vore lösgodis. När vi har kommit i land sätter vi oss direkt på bussen som tar oss till bangkok, och från bangkok tar vi oss via de skrangliga vägarna vidare till Kambodja. Nu är det äntligen dags för lite kulturella och historiska utflykter, beblandas in i civilbefolkningen och käka annan mat som inte heter pad thai och massaman curry. Detta ska bli ett intressant uppdrag att genomföra.

Hur som helst. Sen jag sist skrev en liten uppdatering här på bloggis har vi befunnit oss på koh samui där vi har varit på festivalen re:earth. Vi har hängt med timbuk och tingan på stranden, vaknat upp i tält varma som bastus och träffat en hel hop med sköna svenska människor. Inte alls i stil med de partyprissar som ställer sig på bardisken och vevar med armarna till någon discoremix. Sjukt skönt.

Det var väl ungefär det.
Frågor? Kontakta kommentarfältet.

Puss och kram
Alleballebus

Sawadika!
Kan påbörja detta inlägg med att berätta att vi lever! Vänstertrafik och nybörjare till moppeförare kanske inte låter som en bra kombo men efter två dagar on the roads måste jag faktiskt ge oss beröm för hur gott vi har klarat oss. Mopeder a gav oss friheten att ta oss runt i stort sett hela Koh Samui. Utöver andra stränder har vi sett och vandrat i vattenfall, klappat elefanter, besökt tempel och Big Buddah, marknader och rent allmänt fått en inblick i det riktiga Thailand.

Idag ska vi bege oss till festivalområdet och sova i tält i djungeln. Ska bli helg gaaahlet skoj. Vi har redan varit där och checkat läget tidigare i veckan och redan då såg det riktigt lovande ut. Dessutom kommer en del polare från Malmö också att infinna sig på festivalen. Så de kommande dagarna kommer vi befinna oss mitt ute i ingenstans (Bang Kao), dansandes till soft musik, omringad av palmer, turkost hav, vänner och smuttandes på kalla Singhas. Det är nästan för bra för att vara sant.

Tyvärr kommer festivalandet innebära att vi kommer att vara ganska onåbara via viber och dylikt men ett och annat sms lär kunna skickas.

Hoppas ni inte fryser ihjäl därhemma. Snart styr vi kosan mot Kambodja.

Pussar och kramar till er alla
/ Julia