Efter tio timmar på en svettig/iskall nattbuss är man ganska trött och seg, speciellt om man har suttit och ploppat i sig massor av åksjuketabletter där biverkningarna är bl.a dåsighet och märkbar trötthet. Tråkiga grejer att komma fram till då är t.ex en busshållplats som ligger mitt ute i tjotahejti där ingen pratar engelska och de enda som ska dit vi ska, är just jag och julia. Tråkiga saker är också när bussarbetarna har släppt av ens bagage på ett annat ställe än där man är. Andra tråkiga saker är att efter en lång högljud konversation/övertalande på svenska/engelska/laotiska åka en tucktuck med hönor, gamlingar där konstiga saker växer ut ur pannan, spädbarn samt trotsiga män, på en grusväg i, wait for it, 5 timmar. Vad hände med vipbussen vi blev lovade?
Annars kan man ju se det som att det är jätteskönt och kul att våra väskor kom med, att hälsan är i behåll, att vi inte behövde betala extra för alla dessa märkliga småtransporter samt att vi snart, förhoppningsvis, kommer fram dit vi vill. Närmare bestämt Viang vieng.
Julia ligger förtillfället och sover som en stock på detta märkliga motorfordons golv. Hitentills har hon sovit mot en metallpåle med både öppen mun och halvt öppna ögon. Detta var en fröjd att se. Speciellt när man inte har något annat att underhålla sig med.
Det var väl det mesta för idag då. Nu ska jag fortsätta på jakten efter den perfekta sittställningen och hålla alla tummar för att vi snart når vår slutdestination.
Då säger vi så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar